UNIKABOXEN besöker Skara Domkyrka

Domkyrkan har en lång och brokig historia, men det som möter oss idag är ett verk av västgöten och arkitekten Helgo Zettervall, som 1875 kom med ett förslag till restaurering av domkyrkan. Zettervall var den främste arkitekten när det gällde restaurering av medeltida byggnader och kyrkor i Sverige under perioden 1860–1900. De medeltida Domkyrkorna i Lund, Skara, Lindköping och Uppsala är alla ombyggda enligt hans förslag och har ett utseende idag som präglats av hans vurm för höggotiken och hans strävan att skapa en idealbild av den, på bekostnad av både äldre och yngre arkitekturyttringar. Det var meningen att även Strängnäs Domkyrka skulle göras om och planer togs fram, men förslaget blev aldrig verklighet på grund av brist på statliga anslag.

Zettervall var starkt påverkad av den Franske arkitekten Viollet-le-Duc, som också brann för gotikens formspråk och dess konstruktiva princip. Båda var tämligen osentimentala och rationella och använde samtidens historiska och arkeologiska kunskaper till innovativa konstruktioner för skapa sin idealbild. Förändringar och tillbyggnader som gjorts under århundradenas lopp i sin egen tids stil rensades bort och ersattes med nyritade ombyggnationer. Det som många arkitekter och byggnadsantikvarier idag kallar årsringar på en byggnad utplånades för att ge plats åt en helhet. Målet var inte att återställa byggnaderna så som de en gång sett ut, utan de skulle utformas så som de borde sett ut.

Grundidén med Skara Domkyrka; var att ge kyrkan i sin helhet en höggotisk karaktär, överensstämmande med den som ännu kunde skönjas i kyrkans västra del, står att läsa i Riksantikvarieämbetets byggnadsregister som beskriver vidare den omfattande förändringen; Kyrkans planform skulle bibehållas, men senare tillsatser avlägsnas. Byggnadsarbetena kom att äga rum under åren 1886-94 under ledning av byggmästare L E Peterson. Allt eftersom nya fynd gjordes korrigerade Zettervall ritningarna i enlighet med dessa. Exempel på detta är återskapandet av långhusets triforier, vilka för enhets skull även kopierades i koret där belägg för sådant saknades.

Triforier var en vanlig interiör detalj i gotiska katedraler. En sorts visuell loftgång vars bågformade öppningar i mittskeppets vägg gav sken av en våning ovanför sidoskeppen, en empor. En äkta empor härrör från romanska kyrkor och kloster där våningen eller galleriet var avsedd för delar av församlingen, till exempel kvinnor, ett hovfölje eller, i ett kloster, klostrets medlemmar. Bilden nedan visar Skara domkyrkas blindgalleri i koret.

1886 avlägsnades jordfyllningen runt kyrkan. Västtornen grundförstärktes. Den skadade sockeln nygjordes runt hela kyrkan, delvis med återanvändande av ursprungliga profilerade krönstenar. Det förfallna norra sidokoret nedtogs och återuppmurades. Brandskadat murverk i södra tornets övre delar utbyttes. Pelare reparerades. Vid arbetena användes gammal och ny sandsten från Kinnekulle och Billingen. 1887 restaurerades västportalen varvid mittpelaren helt ombyggdes. Det välbevarade västra gavelfönstret kompletterades endast hjälpligt. Interiörens puts togs ned. Trasiga eller saknade kapitäl kompletterades med nya efter äldre förebilder. Sidoskeppens valvkappor putsades. Gravhällar från golven inmurades i väggarna under sidoskeppsfönstren. Sidoskeppsfönstrens masverk rekonstruerades. 1888 blev västtornen fullt uppmurade med gavlar, urtavlor och fialer. De försågs med höga kopparklädda spiror. Västra gavelröstet återuppmurades. Mittskeppets stjärnvalv revs ned, varvid rester av triforiet återupptäcktes. 1889 rekonstruerades triforium, klerestorium och kryssvalv i långhuset. 1890 färdigställdes urverken av G O Linderoth, Stockholm. Tvärskeppens västra murar ommurades. Arbetena i koret påbörjades. Hästehufvudska graven flyttades till södra korsarmen. Koret fick nya pelare ett stort gavelfönster och triforier. Valv och nya fönster byggdes i sidokoren. I korsarmarna rekonstruerades läktare och deras trapptorn iståndsattes. Norra korsarmsgaveln återfick sin spetsgavel. 1892 byggdes korets klerestorium och korgaveln fullbordades, östra trapptornen likaså. Södra tvärskeppsgaveln revs och den gotiska gaveln rekonstruerades, delvis utifrån funna byggnadsdetaljer. Även förhallen rekonstruerades. Kyrkans korstak täcktes med olikfärgad och mönsterlagd skiffer. Soopska monumentet flyttades till södra sidokoret, där det restaurerades av stenhuggarna Hjalmar Larsson och Hjalmar Andersson. Därvid murades gavlarnas alabastertavlor in i kyrkans väggar. I västra delen av långhusets mittskepp byggdes ett vapenhus med orgelläktare ovanför. 1893-94 fullbordades arbetena, även om Hoffmans skulpturer för portalerna kom att dröja ytterligare.

Bilden nedan är en grafisk rekonstruktion av kyrkan gjord av Pääbo Consulting Group i Norrköping i samarbete med Troja Television i samband med produktionen av Arns Rike för TV4. Den romanska kyrkan så som den antas ha sett ut på 1200-talet har inte många likheter med 1800-tals skapelsen, men det var ändå inte ursprungskyrkan.Riksantikvarieämbetet skriver i sin beskrivning av Skara Domkyrka att Skarastiftet inrättades omkring 1014, men de första årtiondena är höljda i ett visst dunkel och forskarna tvekar. I Äldre Västgötalagens biskopslängd framgår att biskopssätet först låg i Husaby Åtminstone vet man att den kungsgård som fanns där användes av Biskopen från 1014 då Skara blev ett stift. Omkring 1060 skall en biskop vid namn Adalvard flyttat biskopsstolen till Skara och grundlagt den första domkyrkan, helgad åt Maria. Hur denna kyrka såg ut och om den var byggd i trä eller sten är omtvistat. Byggnadsantikvarie Harald Widéen antog att den var av trä och fram till 1999 års arkeologiska undersökningar var detta den gängse uppfattningen. Vid utgrävningarna fann man under koret grundmurar, äldre än den efterföljande romanska domkyrkan från 1100-talet och dess krypta. Kyrkokonsulten Ragnar Sigsjö i Skara tolkade dem som rester av den äldsta kyrkans långhus och att denne Adalvard faktiskt hade låtit bygga en kyrka i sten.

På Bengans Historiesidor skriver domänägaren Bengt Wadbring att Skara är en mer än 1000 år gammal stad, endast Sigtuna som tros ha varit en av en västgötsk kung etablerad stad vid Mälaren mot slutet av 900-talet tillsammans med det mer närbelägna Lödöse är av ungefär samma ålder. I den isländska sagan om Gunnlaug Ormstunga uppges Skara såsom varande en västgötsk vikingaby på 1000-talet, och Adam av Bremen benämner staden som magna civitas - en betydelsefull plats. Säkert extra betydelsefull om staden till och med hade en kyrka i sten 1060.

Emma Westin är dock skeptisk till Adam av Bremens beskrivning av Nordborna och skriver på Source 21 januari 2009; Adam av Bremen är ett namn man ofta stöter på om man läser om Gamla Uppsala eller om kultlivet under järnåldern i allmänhet. Adam själv var en medeltida präst som arbetade under ärkebiskop Adalbert av Hamburg-Bremen från 1066 och fram till 1072, då Adalbert dog. Adam var förutom präst även lärare vid domskolan i Bremen där han hade tillgång till handlingar och skrifter som rörde Hamburgstiftets historia. Adam av Bremen spenderade en stor del av sitt liv med att resa runt i Europa, dock kom han aldrig längre norrut än till Danmark, där han enligt eget utsago vistades hos den danske kungen Svend Estridsen. Denne kung kommer Adam även att ange som källa då han berättar om Gamla Uppsala.

Även Bengt Wadbring håller med om att Adam av Bremens skildringar är omtvistade och ibland döms ut som synnerligen otillförlitliga, men menar samtidigt att beskrivningarna och kronologin stämmer ganska väl med vad som stod i andra medeltida krönikor och i den äldre samtida historieskrivningen. Att sedan Svend Estridsen såg möjligheten att utnyttja tillfället och överdriva Svenskarnas kultur och grymma sedvanor får nog mer ses som politik och ett sätt att skapa alianser med Rom och ärkebiskopsätena.

Riksantikvarien och arkeologen Hans Hildebrands beskrivning från 1894 av hur biskopsstolen i Skara kom till delar Emmas syn på bristen av tillförlitliga källor; Under medeltiden, redan under början af 1200-talet, rådde inom Skara stift den besynnerligaste okunnighet om stiftets tidigaste historia. Hildebrand beskriver förutom brister vid nedtecknandet av Skaras biskopslängd också svårigheter eftersom det förekommer två biskopar i Skara vid namn Adalvard. Den äldre och den yngre. En äldre biskop Adalvard omtalas i största korthet, under det om en yngre biskop af samma namn berättas, att han lagt grunden till Mariakyrkan och blifvit inom henne begrafven. Det står likväl fast, att denne yngre Adalvard aldrig var biskop i Skara, ehuru han vistades der någon tid efter den äldre Adalvards död vid midten af 1000-talet, det står likaledes fast, att denne yngre Adalvard icke afled i Skara. Att han skulle ligga begrafven i dess domkyrka är således icke antagligt. Om Mariakyrkan i Skara verkligen blifvit grundlagd af en Adalvard, så är den äldre biskopen med detta namn grundläggaren. Som han afled i Skara, kan han ock hafva funnit en grafplats i den kyrka han hade anlagt. I Skara museum förvaras en kalk bärande inskriften; ADALVVARDVS PECCATOR. Den säges vara funnen inom domkyrkans område. Inskriptionen på kalken betyder Adalvard syndaren. Det, storleken och det tämligen enkla utförandet tyder på att detta inte var någon nattvardskalk, utan snarare en så kallad gravkalk. På medeltiden var det sed att präster och biskopar fick ett värdigt attribut med sig i graven. Detta var ofta en kalk eller en oblattallrik, en så kallad paté, tillverkade för engångsbruk och i mindre storlek. Namnet på kalken, fyndplatsen och Hildebrands resonemang stärker tesen om att det på denna plats stått en kyrka redan i mitten av 1000-talet. En av de äldsta stenkyrkorna i Norden.

Ovan de inmurade hällarna till biskopsgravar, som tidigare utgjort en del av golvet samt marmortavlan över stiftets imponerande biskopslängd från 1014.

Altaruppsatsen utgör ett befriande avbräck från den annars så strama iordningställda höggotiska interiören. Ett arbete av bildhuggaren Hans Swant i Göteborg och skänkt till kyrkan 1663 av familjen Hästhufvud, vars gravkor flyttades vid 1800-talets ombyggnationer.

Altaruppsatsen är en mustig pjäs med rundkindade kvinnofigurer som blottar sina bröst av moderlig kärlek med en uppmaning till fortplantning. Kankse var detta ett led i stormaktstidens kampanj för att öka nativiteten i riket och få församlingen att inse sin plikt mot Kungen.

Trots ansatsen att rena kyrkan från andra influenser, där flytten av det Soopska gravmonumentet ingick, är det ändå de barocka inslagen från 1600-talet som sticker ut och något som besökaren gärna fastnar vid.

Det är riddaren och översten Erik Soop som ligger avporträtterad på sarkofagens lock tillsammans med sin hustru Anna Posse omgiven av pelare i svart marmor och en alabastertavla som visar på vunna slag och krigiska dygder inmurad i väggen. Två Romerska väktare vaktar monumentet, där den kvinnliga figuren trotsigt blottar ena bröstet. Monumentet restes i domkyrkan första gången 1637 och fick då sin plats i högkoret men har senare flyttats runt i kyrkan och vid den senaste ombyggnaden, 1997-1999, flyttades det en fjärde gång och är nu uppställt mot södra tvärskeppets västra vägg vid ingången. I sin bok Ora et labora från 2005 berättar ättlingen, författaren och fil. dr i konstvetenskap Hans Soop; ... gravmonumentet, som efter Erik Soops död 1632 beställdes och bekostades av hans änka Anna Posse, är utfört i Amsterdam av bildhuggaren Pieter de Keyser åren omkring 1635. Till sin typ är graven en fristående väggrav av s.k. baldakintyp, utförd dels i svart, dels vitådrig, mörk marmor. Porträttbilder av de avlidna, symboliska figurer vapensköldar och övrig ornamentik är huggna i gulvit alabaster. Genom sin ansenliga storlek, sin klassicistiska hållning och väl avvägda proportioner, sitt dyrbara material och höga konstnärliga kvalitet intar gravmonumentet en särställning bland 1600-talets adliga gravvårdar i Sverige.

Sveriges äldsta bok?

Skaramissalet är en katolsk mässbok som har använts i domkyrkan sedan cirka 1150 och ända fram till reformationen år 1527. Den är sannolikt jämngammal med domkyrkan som invigdes detta år. Kanske skrevs den till invigningen. Ursprungligen har den bestått av omkring 300 handskrivna och kolorerade pergamentsblad fördelade över två volymer, men av dessa återstår nu endast 44 blad.

Efter drygt 100 år av användning bands den sedan om och försågs med träpärmar av ek. Bild och fakta hämtad från Bengans Historiasidor.

Sammantaget och trots Zettervalls starka påverkan på det nuvarnade utseendet är kyrkan en av Sveriges mest intressanta i min mening.

Fler spännande kyrkor hittar du på unikaboxen.net/kyrkor

Källor: Riksantikvarieämbetet | Bengans Historiesidor | Projekt Runeberg Linköpings universitet | Artefact - Arkeologoiska nyheter och facta | Sourze | Wikipedia